De Havilland Vampire
(Omdirigerad från De Havilland DH 100 Vampire)
 En Vampire T.11 skolflygplansvariant. | |
| de Havilland Vampire FB 5 | |
|---|---|
| Beskrivning | |
| Typ | Jaktplan |
| Besättning | 1 |
| Första flygning | |
| I aktiv tjänst | |
| Varianter | |
| Tillverkare | de Havilland |
| Generella egenskaper | |
| Längd | 9,37 m |
| Spännvidd | 11,58 m |
| Höjd | 1,88 m |
| Vingyta | 24,34 m2 |
| Tomvikt | 3 297 kg |
| Lastförmåga | |
| Maximal startvikt | 5 618 kg |
| Motor | 1 × de Havilland Goblin 2 turbojet |
| Motorstyrka | 6,3 kN |
| Prestanda | |
| Maximal hastighet | 855 km/h |
| Räckvidd vid maximal vikt | 1 755 km |
| Transporträckvidd | |
| Maximal altitud | 12 200 m |
| Stigförmåga | |
| Kraft/viktförhållande | |
| Beväpning | |
| Kanoner / kulsprutor | 4 × 20mm Hispanokanoner |
| Bomber | 2 × 455kg bomber |
| Robotar | - |
| Raketer | 8 × 76mm raketer |
de Havilland Vampire eller DH.100, var det andra jetplanet som togs i bruk av RAF under andra världskriget, trots att det aldrig såg strid i det kriget. Efter kriget tjänade flygplanet i främsta linjen hos RAF fram tills 1955. Flygplanet var även i bruk hos andra länders flygvapen, däribland Australien, Kanada, Finland, Frankrike, Indien, Nya Zeeland, Norge, Sverige, Rhodesia och Schweiz. Nästan 4 400 Vampireflygplan tillverkade och av dessa byggdes en fjärdedel på licens.
Innehåll |
Historia
Vampire började sitt liv som ett experimentflygplan, till skillnad från Gloster Meteor som alltid var specificerad som ett jaktplan. Det nya flygplanet gavs specifikationen E.6/41 och konstruktionsarbetet på DH-100 började vid de Havilland fabrik vid Hatfield i mitten av år 1942, två år efter Meteoren.
Flygplanet kallades ursprungligen Spidercrab och var helt ett de Havillandprojekt. Man använde företagets utbredda expertis i att använda formad plywood för flygplanskonstruktion (se Mosquito). Detta var sista gången man använde en komposit-trä/metall-konstruktion i ett högpresterande militärt flygplan. Flygplanet hade konventionella, raka vingar och en jetmotor som var placerad i den äggformade, aluminiumtäckta flygkroppen. Utblåset satt rakt bakom motorn. För att reducera förlusterna som uppstod vid användningen av ett långt jetrör konstruerades flygplanet med två stjärtbommar, likanande de som fanns på flygplanet Lockheed P-38.
Geoffrey de Havilland Jnr flög den första prototypen LZ548/G den 30 september, 1943 från Hatfield, endast sex månader efter Meteoren. Den första flygningen hade försenats eftersom man måste sända den enda kvarvarande motorn till Lockheed för att ersätta en som förstörts i marktester i prototypen hos XP-80. Produktionsversionen Mark I flög inte förrän i april 1945 och de flesta byggdes av English Electric Aircraft på grund av det produktionstryck, av övriga flygplanstyper, som fanns på de Havillands produktionsenheter. Trots att flygplanet emottogs med öppna armar av RAF så höll jaktversionen ännu på att utvecklas när kriget tog slut, vilket är orsaken varför den aldrig såg strid i det andra världskriget.
Vampire var ett exceptionellt mångsidigt flygplan och kom att vara det flygplan som gjorde saker först och satte många rekord. Bland annat var det det första RAF-flygplanet med en topphastighet över 500mph. Med Kapten Eric "Winkle" Brown vid spakarna blev en Sea Vampire det första jetflygplanet som startade och landade på ett hangarfartyg och 1948 satte John Cunningham ett nytt altitudrekord på 18 119 m. Den 14 juli 1948 blev Vampire F3:or från No. 54 Squadron RAF de första jetflygplanen som flög över Atlanten. De flög via Stornoway, Island och Labrador till Montreal på sin första rutt i en goodwillturné i Kanada och USA där de gjorde flrea uppvisningar i formationsflygning och luftakrobatik.
Den första motorn som användes var en Halford H1 som skapade 9,3 kN kraft och som konstruerats av Frank B Halford, byggts av de Havilland och senare döptes om till the Goblin. Motorn var av centrifugalflödestyp, en design som snart skulle passeras av smalare axialflödesenheter. Denna motor gav inledningsvis flygplanet en nedslagsfull kort räckvidd - ett problem som delades av alla de tidiga jetflygplanen. När konstruktionen förbättrades var det ofta motorn som uppgraderades. Senare Mk.I:or använde Goblin II, Mk.3 och framåt använde Goblin III och de slutliga modellerna använde Goblin III. Vissa varianter var testflygplan för Rolls-Royce Nene-motorn men dessa flygplan började aldrig produceras. Det sades att på grund av att motorn var belägen så nära marken, att flygplanet inte kunde stå stilla någon längre stund på ett ställe eftersom den skulle smälta asfalten ovanpå vilken den stod.
Mk.5-flygplanet flottanpassades under namnet Sea Vampire. Detta flygplan kom att bli Royal Navys första jetflygplan. Den brittiska flottan hade varit mycket imponerat av flygplanet sedan den 3 december, 1945, när en Vampire testades ombord hangarfartyget HMS Ocean. RAFs Mk.5 ändrades om för att utöka flygrollerna från jakt- till markattackflygplan. Vingarna gjordes ihopfällbara, förstärktes och utrustades med fästen för bomber eller raketer. Jaktbombplanet Mk.5 (FB.5) blev den mest numerära stridsflygplansvarianten med sin 473 byggda flygplan.
Den sista Vampiremodellen var Mk.11 - ett skolflygplan. Detta flygplan flög för första gången år 1950 och över 600 flygplan producerades både för flygvapnet och flottan. Träningsflygplanet förblev i brittisk tjänst fram tills 1966.
Flera Vampireflygplan är ännu luftvärdiga idag och många har bevarats. Vissa exemplar har ställts ut vid Mosquito Aircraft Museum i Hertfordshire, vid Museum of Transport and Technology i Auckland, Canadian Warplane Heritage Museum och Royal New Zealand Air Force Museum. Ett exemplar, en tvåsitsare, står för tillfället i en hangar i Tatui, São Paulo, Brasilien, efter att ha gjort den längsta flygresan någonsin för ett Vampireflygplan.
Användning i Finland
Det finländska flygvapnet kom in i jetåldern den 22 januari 1953, när den första av tre D.H.100 Vampire Mk.52-jetjaktplan landade på Björneborgs flygfält. Flygplanen leddes av de Havilland-fabriken testpilot George Thornton. Sommaren 1953 anlände ytterligare tre Vampireflygplan. Flygplanens beteckningar var VA-1..VA-6. Flygplanen kallades populärt för "Vamppi" i Finland.
Flygskolningen effektiviserades år 1955 när flygvapnet fick nio tvåsitsiga D.H. 115 Vampire Trainer T.Mk.55. Flygplanens beteckningar var VT-1..VT-9. Vampire flög för sista gången i det finländska flygvapnet den 15 juli 1965 vid Luonetjärvi och flygplanet var en Vampire Trainer (VT-8) som fördes av överste Aimo Huhtala.
Först flög Vampireflygplanen för den 2:a flottiljen (från 1957 hette flottiljen "Satakunda flygflottilj") i Björneborg. I slutet på 1950-talet överfördes flygplanen till 1:a flygflottiljen (det vill säga Tavastlands flottilj i Tikkakoski. 3:e flottiljens (från år 1957 "Karelens flottilj") huvudbas på 1950-talet var den grusbelagda banan i Uttis, vilket gjorde att flygplanen enbart kunde starta och landa där på vintrarna. Vampirejaktplanen tjänade i det finländska flygvapnet fram tills år 1965.
Användare
- Australien, Burma (Myanmar), Ceylon (Sri Lanka), Chile, Dominikanska Republiken, Egypten, Eire (Irland), Finland, Frankrike, Indien, Indonesien, Irak, Italien, Japan, Jordanien, Kanada, Libanon, Mexiko, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Rhodesia (Zimbabwe), Sydafrika, Schweiz, Storbritannien (RAF, FAA), Sverige, Syrien, Venezuela, Österrike
Artikelkategori
Stridsflygplan