Erich von Manstein

Erich von Manstein

Erich von Manstein, före adoption 1896 Erich von Lewinski, född 24 november 1887 i Berlin, Tyskland, död 11 juni 1973, tysk militär; generalmajor 1936, generalfältmarskalk 1942.

Erich von Manstein betraktas tillsammans med Heinz Guderian och Erwin Rommel som det moderna pansarvapnets grundare.

Erich von Manstein, son till en artilleriofficer, föddes i Berlin 24 november 1887. Då hans far var en traditionell preussisk officer fick sonen också en sådan fostran. Han började som hovpage vid det kejserliga hovet, innan han blev medlem av kadettkåren. Efter 6 år i kadettkåren anslöt han sig till den Tyska Kejserliga Armén och 1906 fick han sin första tjänstgöring vid 3:e Gardesinfanteriet.

Efter att första världskriget brutit ut tjänstgjorde von Manstein i Belgien och förflyttades sedermera till Polen. Han skadades i november 1914. Efter en tids återhämtning återvände han till Östfronten där han tjänstgjorde fram till 1917 då han skickades till Frankrike.

Efter Versaillesfreden 28 juni 1919 stannade von Manstein i armén och blev 1936 utsedd operationschef. Han blev befordrad till generalmajor och överkvartermästare under generalen Ludwig Beck. I och med att Adolf Hitler ansåg honom som ej samarbetvillig skickades han som chef för 18 divisionen till Schlesien.

Vid invasionen av Polen 1939 tjänstgjorde von Manstein som stabschef i den södra armégruppen under general Gerd von Rundstedt (1875-1953). I den rollen fick han kontakt med Guenther Blumentritt och Henning von Tresckow. Tillsammans med dessa utvecklade han en plan för att invadera Frankrike. Von Manstein utvecklade sin plan på den ursprungligen s.k. Schlieffenplanen som vidareutvecklats av Heinz Guderian i sin på 1930-talet utgivna bok Achtung Panzer! Hitler avslog planen inledningsvis, men tack vare von Mansteins envishet godtog Hitler sedermera en modifierad version och den blev nu betecknad som Mansteinplanen. Hitler betraktade dock von Manstein alltjämt som svår att samarbeta med och han skickades tillbaka till Schlesien och deltog inte i genomförandet av sin plan förrän mot slutet då han tjänstgjorde under general Günther von Kluge (1882-1944).

I februari 1941 utsågs von Manstein till chef för 16:e pansarkåren. Han deltog i den befattningen i Operation Barbarossa under general Erich Hoepner (1886-1944). 22 juni 1944 inledde von Manstein ett anfall där hans förband framryckte nästan 400 km under två dygn - och erövrade då de kritiska förbindelserna i Dvinsk. Under de kommande månaderna fortsatte hans förband i hög takt och lyckades erövra knutpunkterna Demyansk och Torzok.

Von Manstein utsågs till befälhavare för 11:e armén i september 1941 och hans första uppgift var att erövra Krimhalvön. Striderna på Krim blev synnerligen hårda och Röda Armén försvarade Sevastopol och dess marinbas och hamnar i Svarta Havet med alla krafter. Det tog 11:e armén och von Manstein till 2 juli 1942 att erövra Sevastopol.

Generalen Friedrich von Paulus (1890-1957) hade nu fastnat utanför Stalingrad med 6:e armén och dess rumänska och ryska stödtrupper. I november 1942 fick von Manstein order att undsätta von Paulus. 11:e armén utgjorde nu kärnan i Armégrupp Don som von Manstein anföll Röda Armén under ledning av Georgij Zjukov som inneslutit von Paulus och hans 6:e armé. Med sin sedvanliga förmåga att utnyttja rörelsen lyckades von Manstein att få 3 divisioner att komma inom 100 km från 6 armén. Till följd av att von Paulus fått order som att inte bryta belägringen under några villkor tog de inte chansen att göra en utbrytning. Inom kort gav Georgij Zjukov order om ett motanfall och von Manstein tvingades retirera till Ukraina.

Von Manstein omgrupperade och orsakade under det följande året Sovjetunionen svåra nederlag vid Krasnograd. En uppskattning är att 23 000 sovjetiska soldater dödades och 9000 tillfångatogs. Von Manstein fortsatte och erövrade Charkiv (Charkov) och Belgorod i mitten av mars (se motoffensiven vid Kharkov 1943). Von Manstein ville pressa den Sovjetiska armén mot Azovska sjön (Havsvik av Svarta havet belägen öster om Krimhalvön) men blev beordrad av Hitler att gå mot Kursk.

Von Manstein fortsatte att argumentera med Hitler avseende de övergripande strategierna och blev slutligen avsatt i mars 1944. Många anser att detta räddade livet på von Manstein. I och med att Hitler tyckte så illa om von Manstein hade han kanske passat på att avrätta honom efter 20 juli-attentatet tillsammans med de övriga 5000 som fick sätta livet till.

Efter kriget blev von Manstein anklagad för krigsförbrytelser. Von Manstein uppgav inför rätta att han var omedveten om de övergrepp och folkmord som begåtts i områden som var under hans ansvar. Rätten kunde dock bevisa att von Manstein beordrat att "Det judiska boljevikiska systemet skulle utraderas en gång för alla". Han hade också krävt att officerare ur armén inte skulle vara närvarande eller delta när judar mördades. Von Manstein dömdes den 24 februari 1950 till 18 års fängelse. Av medicinska skäl frigavs han dock redan den 6 maj 1953. Von Manstein verkade under 1950-talet som rådgivare åt den nya västtyska försvarsmakten Bundeswehr. Erich von Manstein avled 11 juni 1973.

Bibliografi

• Verlorene Siege ("Förlorade segrar", 1953)

Artikelkategorier

Hitta

Hitta